Mitt under oroligheterna och den ökande influensen av kriminella gäng var Haitis tillförordnade president, Ariel Henry, tvungen att erkänna sin maktlöshet och har avgått från sitt ämbete. Henrys avhopp kan initialt ses som en strimma av hopp för det krisdrabbade karibiska landet, då han saknade verklig demokratisk legitimitet. Den följande utmaningen blir nu att säkerställa en fredlig övergångsfas och ge landet en legitim ledning genom demokratiska nyval. Behovet är tydligt, men vägen dit är ytterst komplex. Ett engagemang från Förenta Nationerna kan bidra till en lösning, men FN:s anseende i Haiti är starkt nedsatt på grund av tidigare missförhållanden. Blåhjälmsoldater, som sändes som fredsväktare, introducerade kolera och det följdes av ett försök att mörklägga incidenten. Denna förtroendekris för internationella hjälpinsatser framkallar nu frågan om vem som kan bära ansvaret för övergångsfasen. Den bittra verkligheten visar att internationella hjälpåtgärder och icke-statliga organisationer inte nådde önskad framgång efter den förödande jordbävningen år 2010, vilket nödvändiggör en kritisk självreflektion. Det handlar nu om att erkänna vad Haiti mest akut behöver: grundläggande infrastrukturer som skolor, vägar, sjukhus samt tryggandet av säkerhet och politisk stabilitet. Samtidigt måste paternalism och tendensen till dominerande inblandning undvikas för att ge Haitis folk utrymme för självförverkligande.