Putins självframställning som en orubblig härskare

I den senaste utvecklingen av den ryska inrikespolitiken bekräftas det att president Putin oupphörligt stärker sin maktställning både inåt och utåt för att demonstrera en oomtvistad ledarposition. Kremlchefen iscensätter medvetet sig själv som en orubblig ledare som, trots att resten av världen är medveten om avsaknaden av demokratisk legitimering, obekymrat driver sina strategier framåt. Annekteringen av Krim och skapandet av konflikter i östra Ukraina ägde rum utan att det internationella samfundet vidtog effektiva motåtgärder. Fallet med oppositionspolitikern Navalnyj, där en förgiftning misstänks, ledde inte heller till en strikt skärpning av västerländska sanktioner, likaså har den aggressiva handlingen mot Ukraina inte hittills lett till en märkbar begränsning av Putins maktutövning. Det framträder konturen av en härskare som utan internt motstånd cementerar sitt styre till livets slut, likt sin beundrade statsman Stalin. Samtidigt blir frågan allt mer hörd, om avlägsnandet av Putins doktrin – kallad Putinism – endast kommer att bero på en förändring i det ryska folkets medvetande. Den kritiska blicken riktas mot om framtida ledare kommer att anknyta till den nuvarande maktinriktningen eller genomföra en modig strategiförändring. En utmaning som även Tyskland måste ta på allvar och förstå: Putinismen förlorar bara sitt inflytande när den av ryska medborgare erkänns och avfärdas som en historisk felsteg.